Till vår församlings medlemmar, alla ortodoxa kristna och alla
människor av god vilja – inför Påsken 2010
Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag, skriver aposteln Paulus (Gal 6:2). Kanske klingar
apostelns påbud något främmande i vår kultur och i den moderna människans öron.
”Själv är bäste dräng”, ”var och en är sin egen lyckas
smed”, ”man vill ju göra rätt för sig”. Ja, uttrycken är
många, som visar på vår kulturs individualistiska syn, en syn som dessutom i
mångt handlar om att inte vara till besvär för andra, och att inte stå i skuld
till någon – i och för sig även det möjligt att relatera till den store
apostelns uppmaning till de kristna, att vara ansvarstagande samhällsmedborgare
(Rom 13:8)
Men vad händer när någon inte
mäktar, inte har resurser att vara ”bäste dräng” eller
”lyckans smed”, när någon av olika skäl inte kan eller orkar
”göra rätt för sig”? Den andra fastesöndagens evangelietext (Mark 2:1-12) för oss åter tillbaka till dramat i Kapernaum. Där möter vi en lam man, liggande på en bår och
oförmögen att själv röra sig. Av fyra män bars båren med den lame upp på taket
till det överfulla huset, i vilket Herren Jesus förkunnar. Genom taket, som de
bryter upp, firas han ned framför Jesu fötter. Herren ser den arme mannens tro
och hans vänners kärlek, och ger den lame både hans synders förlåtelse och
helar hans sjukdom.
Händelsen, med sitt ovanliga
tillvägagångssätt, tjänar oss som ett exempel på hur människans tro, hopp och
kärlek till nästan även direkt genererar Guds kärlek och handlande gentemot sin
skapelse. När vi förenas i tro sker underverk. När vi bär varandras bördor,
blir vi själva burna. När vi visar sann och oegennyttig kärlek till vår nästa
och till allt skapat, då reflekteras även Guds kärlek i oss – det
tillkommande Himmelrikets strålar upplyser skapelsen och visar något av dess
sanna väsen och mening.
Låt oss i vår nästa alltid
söka Kristi anlete och gestalt, i skapelsen alltid Skaparens avtryck, Andens
fläktande livskraft. Ty vi vandrar mot Jerusalem med Honom, som av egen vilja
och människokärlek helt kommer att utblotta sig och utge sig; med Honom, som
kommer för att låta den syndiga världens fulla vrede drabba Honom; med Honom,
som i denna klimax av världens missgärning med sin sista utandning kommer att
andas liv och evighet över skapelsen och den värld som ville Hans död.
Han, den ende syndfrie,
kommer för att låta sig bäras av våra syndiga händer;
Han, den ende oförgänglige,
kommer för att låta sig svepas och smörjas samt besjungas till gravvilan av
våra förgängliga röster;
Han, den ende odödlige,
kommer för att av oss dödliga läggas i en uppbruten grav.
Och ändå är det i just detta
som vi finner vår befrielse från synden, vår oförgänglighet, vår odödlighet;
när vi liksom de fyra vännerna bär den livlöse och för oss utlämnade Kristus.
Det är i den gemenskapen vi överträdare blir förlåtna, vi syndare blir heliga,
vi förgängliga blir oförgängliga, vi dödliga blir odödliga. Vi frambär och blir
framburna. I detta uttrycker vi den heliga och felfria Kyrkans mystiska väsen,
finner den förtappade människans framtid i hemkomsten till Faderns Rike. Den i
liturgin ständigt upprepade bönen infinner sig med all sin helgande livskraft: Låt oss frambära oss själva, varandra och
hela vårt liv åt Kristus vår Gud.
Nej, vid all vår vilja att
klara oss själva och göra rätt för oss, är vägen till Livet alltid en
gemenskapens väg. Den lame mannen hade aldrig själv klarat sin väg fram till
Kristus. En av vännerna hade inte kunnat bära upp honom, utan en gemenskap av
vänner. Kommen och lagd inför Kristus var den lame nu del av hela den stora
gemenskapen runt Frälsaren. Och omvänt visade det sig att hans plåga och
sjukdom, genom kärleken, även fört de fyra bärarna till Herren. Alldeles inför
vår delaktighet i den Gudomliga liturgins heliga Kommunion, upplyfter Kyrkan
Kristi kropp genom biskopens eller prästens händer. Och på hans utrop: Det Heliga åt de heliga, svarar den
församlade skaran av individuella syndare, som i gemenskap utgör den personliga
heligheten av Kyrkan, Kristi kropp: En är
helig, en är Herre, Jesus Kristus, till Guds Faderns ära. Amen.
O, Kristus vår Gud, Du Den ende helige, Du som är ett
med Din himmelske, begynnelselöse Fader och Din allraheligaste, gode och
livgivande Ande, må Den Heliga Treenighetens väsensenhets urbild ge oss, Dina
splittrade och förströdda avbilder, att vi, förenade i Dig, även må förenas med
varandra till en Kyrkans heliga enhet; så att vi endräktigt må kunna besjunga
Dig med aldrig tystnande lovsånger; och så att vi gemensamt må upplysas av Din
ljusomstrålade Uppståndelsens oskapade och livgivande ljus. Låt oss i Din
Uppståndelse få skåda förstlingsfrukterna av Himmelriket, så att vi i Din
Kyrka, redan här på jorden, såsom ett folk av en nyskapad gemenskap, må leva
vårt himmelska medborgarskap, till hela skapelsens förlossning, till våra
synders förlåtelse och till evigt liv. Amen
Fader Misha Jaksic
|
Ny princip för församlingsavgift: Församlingens fullmäktige har beslutat om en ny princip för församlingsavgiften. Den skall hädanefter erläggas individuellt, per församlingsmedlem, inte som hittills per familj. Varje myndig församlingsmedlem förväntas betala en grundavgift på 100 kronor. Sedan beroende av inkomst och ekonomiska möjligheter erlägger man en avgift på en skala upp till 1000 kr. Överflödigt är att nämna att vi behöver ett så stort antal medlemmar som möjligt som ligger på den övre delen av denna skala. Församlingens ekonomi är hårt ansträngd och vi behöver alla göra en kraftsamling för att vår verksamhet skall få fortleva och bära frukt på vår gemensamma vandring till Guds Rike. Församlingens fullmäktige |
|
||
|
Sidansvarig: Marija Cosic |
|||