Inför Påsken 2008

Till vår församlings medlemmar, alla ortodoxa kristna och alla människor av god vilja – inför Påsken 2008

Kära vänner,

När Herren Jesus tillfrågades varför hans lärjungar inte fastade, svarade Han: "Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta”. (Mark 2:19-20)

På vår fastevandring mot Jerusalem och den Stora Veckans omtumlande händelser – där mänskligheten slutligen kröns liksom en brud med Guds största gåva till både mänskligheten och hela skapelsen, Livets seger över döden - är vi de fastande bröllopsgästerna. Med bön, fasta och vaksamhet när vi vår själs oljelampa, och liksom de visa brudtärnorna i Herrens liknelse (Matt 25:1-13) iordningställer vi vår egna inre brudkammare för mötet med Brudgummen, som kommer till var och en av oss med det eviga livets bröllopsgåva, liksom Han kommer för att uppfylla kosmos, hela skapelsens brudgemak, med Guds Rikes oskapade ljus.

Genom korsets och vetekornets lag - absurditeternas absurditet för de andligt blinda och högmodiga - går den ende Odödlige in i döden, för att föra oss dödliga till livet. Han som alltid är hos oss, med oss och i oss, kommer dock ändå till oss, för att föra oss från vår tillvaro av mörker och förgängelse till det av ljus och liv uppfyllda Paradiset

I tacksägelse går vi Honom till mötes för att uppleva:

Messias ankomst i triumf och jubelropen på Palmsöndagen - Han som i himmelen tronar på keruberna, rider nu in på jordens damm sittande på en åsnas rygg;
Sveket, förräderiet, förnekelsen - Han som bejakar och bekräftar hela skapelsen och människan, dess krona, sviks nu förråds och förnekas;
Domen - Hela världens Domare, Han som kommer för att fria och befria, döms nu till döden av syndare;
Bespottelsen - Han som med sitt spott gav syn åt de blinda, bespottas nu av en andlig blindhet;
Piskandet - Han som med piskrapp drev ut månglarna ur sin Faders hus, piskas nu av dem som Han vill föra till Faderns Rike;
Törnekronan - Han som gjorde människan till skapelsens huvud och krönte henne med ära och härlighet, får nu av henne en törnekrona som sårar Hans huvud;
Spikarna och spjutet - De händer som helat sjuka, de fötter som gått genom världens tåredal med Rikets glädjebudskap, den kropp Gud antog för vår frälsnings skull, genomborras nu av järn;
Korsfästelsen - Han som upprättar den fallna människan, spikas nu av henne upp på ett kors;
Gallan - Han som gav det törstiga folket vatten i öknen erbjuds nu själv i sin törst galla att dricka;
Graven - Han som fört oss ut ur intets mörker till vardandets ljus, läggs nu av oss i en mörk grav;
Gravvilan - Han som vilade från sitt skapelseverk, vilar nu i graven sin sabbatsvila, samtidigt som Han påbörjar sin nyskapelse;
Uppståndelsen - Han som av oss mottog döden och graven, ger oss nu livet och paradiset.

Och i glädje lovsjunger vi:

Uppståndelsens dag! Låt oss upplysas, o folk! Påsken, Herrens Påsk! Från döden till livet och från jorden till himmelen har Kristus, vår Gud, fört oss fram, oss som sjunger segersången:
Kristus är uppstånden från de döda!
(Ur Påskens kanon, Sång 1, Irmos)

Så kom, låt oss mottaga ljuset av den Uppståndne! Den uppståndne Kristi ljus upplyse oss alla!

Fader Misha Jaksic

Några ord om den kristnes delaktighet i den Heliga Kommunionen

Kära vänner,

Det berättas om helige Johannes av Bostra, att han en gång då han stod i bön i sin andliga syn kunde se demonerna. De stod på behörigt avstånd, men vågade sig liksom inte fram till den helige mannen av fruktan för hans helighet. Helgonet frågade så de förskräckta demonerna: ”Vad är det egentligen som ni fruktar mest av allt.” Svaret lät inte vänta på sig: ”Det vi fruktar mest av allt är det som ni kristna bär om halsen (korset), det ni tvättar er med i kyrkan (det välsignade vattnet) och det ni äter i kyrkan (kommunionen). Mest av allt fruktar vi dock det ni äter i kyrkan”.

Varför kommunicerar jag?

Demonernas fruktan är tveklöst störst inför det som är vår närmaste förbindelselänk med Gud. Det finns ingen närmare förening mellan den skapade, dödliga och förgängliga människan med den oskapade, odödlige och evige Guden än den heliga Eukaristin (kommunionen, nattvarden). Den Gudomliga Liturgins, liksom det kristna livets höjdpunkt, är vår förening med Jesus Kristus, Guds Son, med Hans begynnelselöse Fader och Den Helige och livgivande Ande, genom mottagandet av Kristi allraheligaste Kropp och Hans allrarenaste Blod. Detta enligt Herrens egna ord: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen”. (Joh.6:53-54) De här orden fick många av åhörarna att tvivla och vackla, så även Herrens egna apostlar. Säkerligen får de även många av vår tids människor att tvivla och vackla. Vår tids moderna människa vägleds av ett individualistiskt och rationellt sinnelag. Hon vill oftast själv fylla sitt liv med mening, kortsiktigt, på en materialistisk grund, och utanför gemenskapen med Gud och de troendes samfund i Kristi Kyrka, utanför vilken ingen frälsning finns, enligt helige Kyprianos (av Karthago) ord. Det tycks finnas allt färre människor som känner gudsfruktan inför Mysteriet - Mysteriet som varken förstånd eller intellekt kan famna; allt färre människor, som i sin andliga desorientering ställer den fråga, som den förvirrade aposteln (Petrus) yppade, när Herren frågade honom och de övriga apostlarna om inte också de skulle lämna Honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” (Joh.6:67-68)

I sin väntan på Herren Jesu Kristi återkomst i härlighet och Guds Rikes fulla uppenbarelse, mottar Kyrkan, samlad runt Kristi heliga Nattvard, redan här och nu försmaken av Riket och evigheten. Kristi Kropp och Blod livnär oss med evighetens föda, de inympar oss i den vinranka som är Kristus, i evighetens vinranka, i en gemenskap utan vilken själva livet inte finns. Här förverkligas fädernas evangelium: att människan blir gud i det att Gud blivit människa - detta naturligtvis genom människans fria vilja, hennes frivilliga delaktighet.

Många av oss har, av olika skäl, förlorat denna patristiska medvetenhet. Ortodoxa Kyrkan ser framför sig ett enormt missionsuppdrag, ett enormt behov av upplysning, kunde hon månne föra tillbaka åtminstone en del av sin förskingrade hjord till fållan hos våra kroppars och själars Store Herde. Detta brevs främsta syfte är att ge ett, om än så litet, bidrag till dessa strävanden.

När kommunicerar jag?

Det är inte ovanligt att vi hör frågor om när och hur ofta man får eller bör gå till Kommunionen. Kyrkans Tradition är mycket tydlig på den punkten. I den unga Kyrkan deltog alla kristna alltid i Kommunionen. Den som inte gjorde det, avkrävdes en förklaring från gemenskapen. Det handlade oftast om botgörare, som för en viss tid blivit skilda från den eukaristiska gemenskapen. Dessa fick återinträda i gemenskapen genom bot och bikt. Det här förhållningssättet bör naturligtvis vara vägledande även i vår tid. Om nu prästerskapet mottar Kommunionen vid varje liturgi, bör samma gälla även för lekmän, d.v.s. för alla medlemmar av Kyrkan.

En annan viktig fråga rör föreberedelserna inför Kommunionen. Hur skall jag förbereda mig? Hur länge behöver jag fasta, o s v? Klart är att var och en av oss behöver bereda sig inför denna vår hemlighetsfulla förening med Gud, inför detta inträdande i Guds Rike och mottagande av oförgänglighetens föda. Kyrkan har bestämt vissa av kyrkoårets dagar som fastedagar. Vi bör veta vilka dessa dagar är, så att vi tillsammans med Kyrkan kan beakta fastan då. Den som lever i sådan samklang med de troendes gemenskap har på den punkten en principiell beredskap inför varje tillfälle då Eukaristin firas, och behöver inte fasta något speciellt antal dagar inför Kommunionen. Den som inte beaktar Kyrkans fastedagar utan något godtagbart skäl, skulle behöva bereda sig med fasta i ett visst antal dagar. Det är underförstått att en sådan person inte deltar i Kommunionen vid varje Liturgi, utan att han/hon förbereder sig t.ex. genom en femdagarsfasta inför den Liturgi då han/hon önskar kommunicera. En person som för en längre tid inte delat Kyrkans eukaristiska gemenskap, betraktas som utträdd från densamma, och behöver återinträda genom biktens mysterion.

Hur kommunicerar jag?

Inför kommunionstillfället håller vi total fasta från midnatt (helt utan mat och dryck, med undantag för ett minimum för sjuka, etc.) och beaktar återhållsamhet i alla bemärkelser. Det är viktigt att vakta sitt sinne för onda tankar, samt att inom sig odla ett ödmjukt och botfärdigt sinnelag. Alla borde läsa bönerna inför den heliga Kommunionen, som ofta finns i ortodoxa bönböcker. Det är av högsta vikt att var och en av oss kommer inför de heliga Gåvorna försonad med allt och alla. För hur skall jag i gudsfruktan, tro och kärlek träda fram inför den människoälskande Guden, och av Honom förvänta mig mina synders förlåtelse och ett evigt liv, om jag själv i tid och rum inte kan försona mig med min nästa och förlåta min broder?

Till den Gudomliga Liturgin bör vi komma i tid. I kyrkan bör vi föra oss tyst, gudfruktigt och andäktigt, medvetna om det heliga vi av nåd får vara en del av, i stilla förväntan inför vår gemensamma förening med Gud genom Kristi Kropp och Blod. Liturgins böner och handlingar bör vi följa uppmärksamt, medvetna om att de inte bara är återupprepningar av något som en gång skett, utan att vi genom dem, i Den Helige Ande, är delaktiga av Guds Rike, att vi deltar i Guds frälsningsverk, som omfattar hela kosmos. Inför den heliga kalken träder vi fram i gudsfruktan, tro och kärlek, i bön om vår egen, liksom om allas frälsning. Vi korsar armarna över bröstet, och tar så emot de heliga Gåvorna. Vi bör inte korsa oss inför kalken, ej heller behöver vi kyssa den. Så minimerar vi risken att t.ex. stöta till den. Strax efter Kommunionen mottar vi antidoron (i vissa fall tillsammans med vattenblandat vin), som en slags efterkommunion. Därefter följer vi liturgin till dess avslutning. Efter liturgin bör vi lyssna till och delta i Kyrkans tackbön efter mottagandet av de heliga Gåvorna. Ingen av oss bör lämna kyrkan innan vördandet av det heliga Korset, så att vi inte blir lika Judas, som efter att ha mottagit de heliga Gåvorna ur sin Mästares händer, strax skyndade i väg för att förråda Honom.

Utrymmet medger inte någon fördjupning i detaljer. Här snuddar vi bara vid de viktigaste frågorna. Alla som känner sig osäkra bör vända sig till sin församlingspräst för vidare råd och andlig vägledning. Give Gud att detta korta brev blir en maning till var och en av oss till en allt flitigare delaktighet i, och en allt närmare gemenskap med detta Kyrkans heliga och livgivande Mysterion, till gemenskap och delaktighet i Den Heliga Treenigheten – Fadern, Sonen och Den Helige Ande – som är själva Urbilden för varje livgivande och sann gemenskap i tro, hopp och kärlek.

Er tjänare och förebedjare inför vår gode och människoälskande Gud

Fader Misha Jaksic